Länkar
Trolldomsprocesserna
Tillbaka till Innehållsförteckning
Avsnittet om trolldomsprocesserna, och speciellt det som rör Gopshus, bygger i huvudsak på uppgifter hämtade ur C.G. Kröningssvärds källsamling.
Under 1600-talets senare hälft, närmare bestämt mellan 1668 och 1676, inföll de stora svenska trolldomsprocesserna. Då genomfördes rannsakningar av tusentals angivna och långt över 200 människor, mest kvinnor, halshöggs och brändes. Det var i Härjedalen och Dalarna det hela började. De första underrättelserna kom på högsommaren 1668 från Lillhärdal och Älvdalen. Därifrån spred sig "farsoten" söderöver och nästa område som drabbades var byarna Oxberg och Gopshus inom Mora socken. De första ryktena och bekännelserna kom från Oxberg under förvåren 1669.
När fogden över Österdalarna, Johan Arwidsson, fick vetskap om den nya utvecklingen av "häxeriet", avgav han rapport därom till hovrätten i Stockholm. Till följd därav togs riksdrotsen Per Brahes förslag om särskild rannsakning, som tidigare varit uppe till diskussion, åter upp i rådet. Rikskanslern uttalade sitt gillande, och på Brahes inrådan beslöt man inkräva rapport från landshövding Gustav Duvall i Falun. En sådan avgavs den 15 maj och utvisade, att "synden, förutom Älvdalen, numera i Mora socken sig inriktat haver, och dagligen mer och mer sig uppå dessa orter yppar och tilltager".
Riksdrotsen Per Brahe trodde inte att häradsrätten kunde hantera trolldomsmålen på ett riktigt sätt och förordade i stället att en särskild för tillfället tillsatt kommission med hovrätts befogenheter skulle rannsaka och döma på platsen. Detta förslag vann gehör och i rådet beslöts, att fortsatta rannsakningar skulle hållas genom särskilda deputerade utsedda av hovrätten och biskopen i Västerås. Kommissionen skulle således bestå av både världsliga och andliga domare, av jurister och präster.
Den 7 augusti 1669 utfärdades kunglig fullmakt för riksrådet Lorentz Creutz att föra presidium. Jämte honom utsågs sju världsliga och sju andliga medlemmar. Redan den 12 augusti, fem dagar efter utnämningen, samlades de höga herrarna i Mora. Påföljande dag, som var en söndag, hölls under högmässan inte mindre än tre predikningar, i vilka "detta beklagliga väsendet och Överhetens stora försorg sådant att förekomma härligen föredrogs". Efter mässan samlades hela menigheten, över 3 000 själar enligt prästen Skragges uppskattning, utanför prästgården. Där läste man upp kommissionens fullmakt och meddelade, att rannsakningen skulle ta sin början med de misstänkta från de först berörda byarna Oxberg och Gopshus. Därefter skulle byarna neråt Mora avverkas i tur och ordning. Rannsakningen ägde rum i sockenstugan.
Den 14 augusti 1669 började förhören med de anklagade och först rannsakades de misstänkta från Oxberg. Där var även två barn från Gopshus inkallade som vittnen i målet mot en ung kvinna vid namn Björs Anna, nämligen; Lars Lars dotter, Karin, som var 9 år och Nils Perssons son Per om 7 år.
När alla åtta anklagade från Oxberg förhörts och barnen vittnat mot dem, blev det de fyra för trolldom beskyllda från Gopshus som stod på tur. Den första som rannsakades var Knås Marit, Lars dotter i Gopshus, 62 år. Hon hade i Blåkulla haft röda kläder och skor.
Dessa barn vittna mot henne:
Dessa barn äro hemma tre mil ifrån där Knås Marit bor. När barnen i byn av andra tillförande äro förda så att flera där icke finnes, taga de i andra byar, var de bli av Satan befallda, och emedan byn var liten, flera inte funnos, tog hon annorstädes
Den andra var Knås Elin, Kumble Sven Matts, fältväbelns änka i Gopshus, 69 år. Barnen vittnade:
Alltså uti Noret och Färnas tillhopa 4 stycken, att de äro inalles 15 stycken som Knås Marit har förfört, hon stillar (utfodrar) boskapen där.
Den tredje i ordningen var Knås Kirstin Larsdotter, 60 år. Anders, Finnes Anders Erics son i Gopshus om sina 10 år.
Den fjärde och sista var Sven Larsson i Gopshus, 58 år.
Den 23 augusti, om morgonen, offentliggjordes domarna. Totalt hade 60 vuxna personer och en mängd barn rannsakats inom Mora socken. Av dessa 60 vuxna dömdes 23 till döden, däribland Knås Marit från Gopshus.
Av de dödsdömda avrättades 15 genast. Två havande kvinnor skonades i väntan på nedkomst, "då de strax skola dräpas, bålet står tillreds".
Bland de övriga sex, som dömts till döden men inte avrättats utan ställts under hovrättens vidare överväganden var Knås Marit. Hon anklagades för att ha fört 11 barn men nekade. Hon försändes sedan till Falu Stenhus.
Det visade sig nästan omgående att avrättningarna haft ringa verkan i avskräckande syfte. Förförandet av barn fortsatte och en grupp inom rådet tillsattes med uppgift att komma med allmänna och principiella överväganden att vägleda regeringen. Arbetsgruppen sammanträdde redan påföljande dag och fann småningom att ny rannsakning borde hållas snarast. Man enades slutligen om att rannsakningarna i Mora skulle återupptas vid ett förstärkt extrating och en särskild böndag mot trolldom anordnas i hela riket.
Det förstärkta extratinget höll sina rannsakningar i Mora under första hälften av december 1669. Redan på månadens andra dag började förhören med de sju anklagade, som en tid hade hållits fängslade på Falu Stenhus. De "rannsakades var och en person i synnerhet för sig, med barnen som voro deras vederparter, och dem beklaga, och är där med avlupet, som här under finnes".
Den tredje i ordningen av de sju var Knås Marit i Gopshus, och om hennes fall heter det i protokollet:
III. Knås Marit; Eodem modo pertinaciter negat.
Den 5 december, då man redan rannsakat 41 stycken, av totalt ett 60-tal anklagade, blev det de tre övriga ifrån Gopshus tur.
XLII. Sven Larsson i Gopshus, 58 år, "framhades och tillhölls av Laurent. Elvio allvarsamligen att bekänna sanningen, och att barnen skulle detsamma göra, samt när han intet ville bekänna, där barnen ytterligare klagade, skulle honom dess värre bekomma".
XLIII. Knås Elin: Kumble Svens hustru i Gopshus, 69 år.
XLIV. Knås Kirstin, 60 å. "Var fuller då tempore icke tillstädes, utan den som i den förra Commissionen henne anklagade: Anders, Finnes Anders Erics son i Östnor, 10 år. Det samma beklagades än nu utav honom, att hon ifrån den tiden honom continuerligen fört haver och än då dess förutan två andra, som han säger sig icke känna"
Den 10 december 1669 föll domarna. Vid den här rättegången avstod man från att fälla formliga dödsdomar. I stället sorterade man ut sådana som man inte uttryckligen ville fria och ställde dem "under Gud och höga överheten". Ett fåtal dömdes till risslitning och resten friades helt.
Om Ane Sven Larsson i Gopshus heter det, att han blev "frigjorder" och Elin; Kumble Svens hustru "ställes under Guds och Överhetens dom".
Lokala rannsakningar med prästerna, läns- och befallningsmannen som domare vidtog in på våren 1670. Något extrating som under de tidigare åren förekom inte och hade heller inte beordrats från högsta ort. I bönedagsplakatet hade man tvärtom framhållit de rättsliga åtgardernas otillräcklighet och anbefallt böner och andra andliga medel.
Den 10 januari 1670 höll G. Moraeus rannsakning i Gopshus. Återigen förhördes samma personer i byn som tidigare varit anklagade for trolldom.
"Gopshus den 10 januari. Knås Elin:
Systern, Knås Marit:
Likaledes systern Knås Kirstin. Anders: Anders Erics son, säger henne fuller hava ridit på en häst, och varit till Korsbackan, jämte andra i sällskap med. Dock intet känna dem; men synes intet vara att rätta sig efter.
Ane Sven Larsson:
Så småningom minskade oväsendet i de tidigast drabbade områdena och man blev alltmer obenägen att driva fler processer. Tingsrätten avskrev målen och uppmanade de förda barnens föräldrar att inte vara "alltför förvetna till att fråga och utleta sådant". På sommaren 1671 skickade socknarna här omkring en gemensam skrivelse till regeringen där man bad att få slippa fortsatta trolldomsrannsakningar. Man hade äntligen tagit sitt förnuft till fånga.
Nästa kapitel: Bomärken i Gopshus vid tiden för Storskiftet 1845
Tillbaka till Innehållsförteckning
2005-12-25
e
