Logo Familjen Per Ljuden

Länkar

Hem

Per
Musik
GIS
Aleksandra
Erik
Ju-Jutsu
Banjo

Gopshusboken

Gopshus - en by i Mora

När lyset kom till byn

 

Tillbaka till Innehållsförteckning

Vi senare tiders människor, har svårt att kunna sätta oss in i hur det var innan elektrisk energi fanns att tillgå. De äldre nu levande Gopshusborna kan berätta om egna erfarenheter från fotogen- och karbidlampornas tid, och vad de genom muntlig berättartradition vet om ännu äldre tiders belysningsmöjligheter.

Mycket långt tillbaka fick man i stugorna efter mörkrets inbrott nöja sig med det ljussken som spreds från elden i den öppna spisen. I en del fall kunde man även använda sig av s.k. talgdankar, föregångare till våra dagars stearinljus, för att ytterligare skingra mörkret inomhus. Likadant fick man göra i ladugårdarna här omkring. Där fanns också öppen spis inmurad, som fyllde flera ändamål.

Senare blev fotogen tillgängligt för belysningsändamål och fotogenlampan var en stor framgång. Det utvecklades flera olika typer av lampor. Den stora fotogenlampan hängde i en krok i taket eller stod på bordet mitt i rummet. Man kunde även ha en mindre typ av lampa som hängde på väggen. Den var försedd med en reflektor som återkastade ljusskenet ut i rummet.

På den här tiden var det ont om kontanter och man hade inte råd att slösa med fotogen. Därför samlades hela familjen i ett rum, företrädesvis köket, som i den tidens bostäder var största rummet, och där arbetades och utfördes det nödvändiga i oljelampans sken.

I regel gjorde man ifrån sig allt utearbete medan det var dagsljus. Det var endast mjölkning och en del utfodring av djuren som måste anstå. För dessa ändamål hade man en särskild fotogenlykta som bars i handen och var man tvungen att ställa ifrån sig den fanns plats i beredskap.

Under första världskriget ersattes fotogen, som då blev en bristvara, med karbid för belysningsändamål. Karbid är en kemisk förening mellan kol och en metall. Karbidlamporna, som fanns av olika utseenden, var transportabla acetylenlampor i vilka acetylengas bildades genom inverkan av vatten på kalciumkarbid och förbrann i en specialkonstruerad brännare. De lyste inte lika tyst som fotogenlampor utan brann med ett fräsande ljud.

Lund Evald Andersson (född 1895) och även andra, har berättat att under den första tiden, när det blev aktuellt med karbid för belysning, var det mycket svårt att komma över en karbidlampa. Därför var det många som tillverkade provisoriska sådana själva.

Vid tillverkning av en provisorisk karbidlampa gällde det att först hitta en literbutelj med inbuktad botten (Kinnekulle-botten sa man här). Med en spik eller dylikt gjordes sedan ett hål i flaskbottnen och likaså i korken i vilket hål en brännare apterades. Sedan placerades en tom liten burk, t.ex. bakpulverburk, med några små hål i botten inne i flaskan. Burken, som skulle hänga något över buteljbottnen, hölls på plats med en ståltråd som i ena änden fästes i burken och i den andra i korken med brännaren.

Vid användning fylldes burken med karbid och buteljen ställdes därefter ned i ett fat som man hällde vatten i. Vattnet skulle nå upp till karbiden för att gas skulle bildas inne i flaskan. Sedan var det bara att tända på vanligt sätt genom att föra en brinnande tändsticka till brännaren. Hela tiden måste ses till att vattennivån var lagom för att lämplig mängd brännbar gas skulle bildas

Någon gång i mitten av andra decenniet på 1900-talet började på allvar diskussionerna om elektricitet i Gopshus. Det hade bildats ett aktiebolag för distribution av elektrisk energi som hette Dysåns Kraft AB. Till sitt förfogande hade bolaget ett vattenkraftverk i Dysån vid Dysberg i Älvdalen som skulle vara elkraftsleverantör.

I Oxberg, och kanske även i Gopshus, ivrade Mångs Anders Andersson för att dessa byar skulle få elektrisk belysning. I Gopshus gick Erik Morén runt i gårdarna i byn och agiterade för att folk skulle köpa andelar eller aktier i Dysåns Kraft AB. Detta skulle leda till att byn blev elektrifierad.

Vidare betonades det, att den som inte blev andels- eller aktieägare riskerade att bli utan lyse, och detta hade nog positiv inverkan på aktieförsäljningen.

Aktiebrev Dysåns Kraft AB

När beslutet om elektrifiering tagits vidtog det praktiska arbetet. Det sägs, att riktningen på kraftledningsgatan mellan Oxberg och Gopshus togs ut från toppen av Gopsberget, där man hade fri sikt över hela området. Kraftledningen har förresten haft samma sträckning allt sedan dess. Även transformatorn har hela tiden stått på samma ställe.

Leveransen av kraftledningsstolpar på sträckan Oxberg-Gopshus samt inom byn kom på Gopshusbornas lott. Man körde även ut stolparna till anvisade platser där de sedan restes av monteringsmanskapet.

Två Oxbergskarlar, Emma-Robert och Trumb-Anders, monterade och skötte de elektriska installationerna i Gopshus. De var självlärda, och det sades att de var åtminstone till en början, helt okunniga på det här området.

Vad man vet, hände inga olyckor under den första tiden. Det kan vara ren tur att man förskonades från sådana, men det kan också bero på att strömstyrkan var så svag att en frisk människa inte påverkades.

I början hade kraftledningen endast en fas och följaktligen blev ljusstyrkan dålig. Var det vid något tillfälle stor strömförbrukning kunde de som bodde längst bort från transformatorn bli utan kraft. Därför användes endast 5 watts glödlampor till en början, men man kunde sedan gå över till 15 watts.

En höstkväll 1918 kom den elektriska belysningen till byn. Det var en stor händelse när strömmen släpptes på. Byns barn, ungdom och även en del äldre sprang omkring i byn för att se hur "lyset" tog sig ut i olika gårdar. Att endast behöva trycka på en knapp för att få ljust i ett mörkt rum var helt fantastiskt. En del gårdar skaffade sig till och med ytterbelysning.

Under en följd av år var sedan Trumb-Anders den som skötte om de elektriska arbetena och reparationerna i byn. Det påstås, att han till slut blev riktigt duktig inom detta yrkesområde. Så småningom blev det förbjudet för den som saknade behörighet att utföra elektriska arbeten. Då övergick Trumb-Anders till annan verksamhet och arbetet övertogs av utbildade elektriker.

När det gällde avgifter för strömförbrukningen använde sig eldistributören till en början av en taxa där abonnenterna fick betala en viss summa per period oavsett om man begagnade sig av den elektriska kraften eller ej. Sedan, innan elmätare sattes upp, användes en tid även något som hette "ackord", vilket betydde att abonnent per viss period fick betala en summa oavsett strömförbrukning.

Efter en del år förbättrades det elektriska nätet och trefasledning sattes upp. Då kunde även elektriska motorer användas. Sådana kom i bruk här i byn under sista hälften av 1920-talet. Motorerna hade ett stort användningsområde. Slipverk, vedkap- och klyv var de första mekaniska anordningarna som drevs med elektriska motorer. Sedan kom tröskverk och även torv maldes till torvströ i en speciell torvströtrösk. Torvströ var vid den här tiden en allmän bruksvara i gårdarna. Det användes som strö i ladugårdar och stall.

Små elektriska motorer på två hästkrafter kom snart i bruk i flera gårdar i byn. Den första anskaffades troligen 1928.

För användningen av dessa betalades 10: - kronor/år, och även denna avgift kallades "ackord". Det ansågs mycket förmånligt, ty dessa små motorer kunde användas till det mesta. "Det här är vår bästa dräng", lär någon ha sagt om dessa motorer.

De första åren efter den elektriska motorns intåg i byn, togs kraft direkt från närmaste större elektriska ledning. Genom att hänga upp en kabel på ledningen fick man den kraft som behövdes. En mätare fanns placerad i motorrummet och registrerade den energimängd som förbrukades.

Förfaringssättet med en kabel upphängd direkt på ledningen förbjöds omsider. Istället fick man på en lämpligt belägen kraftledningsstolpe dra ned en ledning till lagom höjd och placera en stickkontakt där i vilken kabeln kunde anslutas. Nu är även denna metod avskriven.

På extra bystämma i juli 1944 framlades förslag att gatubelysning skulle anordnas i byn. Redan i september samma år inkom Siljansbygdens Kraft AB med en offert på kostnaderna för uppsättande av ett antal gatlampor.

Vid en extra bystämma i oktober 1944 beslutades att man skulle försöka med en insamling i byn för att finansiera gatubelysningen. Någon gång vid nyårsskiftet fick Gopshus sina första gatlampor och det totala mörkret på byvägarna hade brutits.

Byborna fick till en början betala sin vägbelysning själva med hjälp från Mora kommun och anslag av hundskattemedel. År 1949 övertog sedan kommunen gatubelysningen ute i byarna, så även i Gopshus.

Redan efter några år gjorde Dysåns Kraft AB konkurs men efter rekonstruktion av företaget kunde verksamheten fortsätta. Någon gång i början av 1930-talet övertogs verksamheten av Siljansbygdens Kraft AB. Många år senare blev Stora Kopparberg en tid leverantör av elektrisk energi här och numera heter eldistributören Älvdalens Energiverk AB.

Nästa kapitel: Vasaloppet ur gopshusbornas synvinkel.

Tillbaka till Innehållsförteckning

2006-05-14

e